Colmar är en charmig liten stad i nordöstra Frankrike, som ligger i regionen Alsace, det är som att gå in i ett vykort när man kommer dit. Det är fullt med kullerstensgator, husen är färgglada och är i typisk alsassisk stil – många byggdes under 1400–1600-talen. Det mest kända området kallas för “La Petite Venise” (Lilla Venedig), små kanaler slingrar sig mellan husen det är så gulligt

---

Église Saint-Martin, Sankt Martins kyrka

Den här kyrkan byggdes mellan 1235 och 1365, i gotisk stil.
Trots att den ofta kallas “katedral” av lokalbefolkningen (och ibland turister), har den aldrig varit en officiell katedral, eftersom Colmar aldrig varit biskopssäte.
Den är ändå ett mäktigt och symboliskt landmärke i staden oför den räknas som ett av de viktigaste gotiska monumenten i Alsace. Tornet är 71 meter högt, och syns från stora delar av Colmar.Jag tyckte att var man än var så såg man det. Går man in i kyrkan så finns det mycket att titta på. Inredningen är rik på detaljer de vackra målade fönsterna, massor av skulpturer och ett jätte vackert altare.Här finns en orgel från 1755, som fortfarande används. Taket är klätt i färgglada kakelplattor (typiskt för Alsace), vilket ger kyrkan ett särskilt uttryck utifrån.

---

Maison des Têtes  – “Huvudens hus”

Byggnaden heter Maison des Têtes, “Huvudens hus”, och byggdes år 1609 av en rik vinhandlare vid namn Anton Burger. Han var inte bara en förmögen affärsman, utan också en man med känsla för konst, detaljer och – kanske – ett visst behov av att imponera på världen.

När huset stod färdigt, var det olikt allt annat i Colmar. Över 100 små huvuden och masker blickade ut från fasaden: några vänliga, andra hånleende, vissa groteska och andra nästan sorgsna. Ingen visste riktigt vad de betydde. Var det skyddsandar? Var det satir över stadens politiker? Eller bara ren dekoration, ett sätt att visa makt?

Odet sägs att när människor som passerade på gatan så viskade de om huset. Barnen höll varandra i handen när de gick förbi, och på kvällarna såg det nästan ut som om några av ansiktena rörde sig i skuggorna från gatlyktorna. Vissa sa att huset “såg dig tillbaka”.

Århundraden gick, och huset förföll sakta – men det glömdes aldrig. Och i början av 1900-talet fick det nytt liv igen. En skulptur sattes på taket: en tunntillverkare i brons, skapad av Frédéric Auguste Bartholdi, Colmars mest berömda son – samma man som senare skulle skapa Frihetsgudinnan i New York. Kanske var det en hyllning till husets första ägare och den vinhandel som en gång blomstrade där.

När man kör ut ifrån Colmar eller in, beror ju på var man kör, så står faktiskt en frihetsgudinna där.

---

Maison Pfister

Mitt i Colmars gamla kvarter står ett hus som ser ut att vara hämtat ur en sagobok. Med sitt smala torn, utskjutande träbalkonger och målade fasad fångar den en direkt med blicken. Det byggdes år 1537 av en rik silverhandlare, och blev en symbol för renässansens elegans – men också för stadens stolthet. Husets väggar är täckta av målade scener från Bibeln och historien, nästan som en öppen bok. Man kan tro att huset själv ville undervisa de som passerade.

---

Följ den guidade Golden Circle Walking Trail med skyltar och karta för en självguidad rundvandring

---

Varför finns det så mycket storkar i Colmar?

Storken har varit en symbol för Alsace i flera hundra år. Den betraktas som en lyckobringare, och dess närvaro har alltid uppskattats av lokalbefolkningen.
Gamla byggnader i Colmar har ofta höga tak och skorstenar, vilket är idealiskt för storkbon. Invånarna är oxå positiva till att ha bon på sina hus.
På våren och sommaren kan man se många bon på taken i Colmar med både vuxna storkar och ungar. Den är så viktig att de blivit souvenirer, man kan hitta dom i alla små butiker