Dag 5:2,7mil
Idag ringde klockan 6,00 men jag ställde fram den 30 min och sedan 30 min till då jag kände att vi kunde behöva den timmen.
Vi började dagen med att plåstra om våra fötter sen begav vi oss i väg. Ca en timmes gång är det lite kyligt men sen börjar man komma igång och när solen börjar komma högre så hjälper även den att få upp värmen.
Så tidigt på morgonen som vi går möts man alltid av tystnad. Bara fågelkvitter och brus av vinden hör man och det ger ett sånt lugn i kroppen. 
När vi gått en stund hör vi ”Oh, Helloooo there Petah”. Gissa vem det var? Haha, Jo, Peter 2 vi hade middag med igår. 

Vi tog följe en bit och efter ett tag kom vi till en liten by. Här kände vi för kaffe men att hitta ett öppet café så tidigt var inte det lättaste. Skam det som ger sig så en stund senare hittade vi ett. Här slog vi oss ner. Pappa beställde en ”cafeamericano” som alltid, Peter 2 också och jag tog en cafeleche. Väl serverade började jag flina. (Se bild).

Cafeamericano är ju som en espresso. Undrar då hur liten espresso är? En Tsk? 
Idag så var våra fötter väldigt sårbara. Framförallt pappas då han råkat klippa av en stor del av en av hans blåsor. Detta medförde att han var tvungen att ta bussen vid nästa by och här beslöt jag mig för att fortsätta gå då mina vart i ett ”bättre” skick. 

Puss och Kram och sen fortsatte jag min vandring. Jag hade ca 1,5 mil att gå tills vi skulle mötas upp i Estella. I mina tankar gick jag och tänkte att där måste finnas mycket chips (Estrella) och att jag skulle köpa några påsar när jag kom fram, haha. 

Mina 1,5 mil tog ca 4,5h. Jag hade tittat på pappas karta innan jag gick och visste att jag skulle passera EN by innan jag var framme. Väl spatserande gick jag igenom en vart på jag träffa en kille på gatan som kom fram och frågade om jag visste om man kunde dricka vattnet från en fontän som fanns där. Det visste jag inte då jag inte hade någon karta. Vi bytte några meningar och jag fortsatte. Bara 50 meter fram hör jag någon ropa ”helloo!!”, vänder mig om och det är han igen. Byter lite fler meningar och denna gång bl.a. om någon kyrka som skulle ligga i närheten. Visste inget om den heller så jag fortsatte än en gång att gå. Denna gång hinner jag gå ca 500 meter ut med en väg, hör en bil komma och tänker ”alltså är det han igen så…” men det var det inte. Bara en liten stund till hör jag en till bil komma och denna gång är det minsann han igen, ropandes ut ”Hello again…” genom fönstret så jag stannar. Tänker ”alltså vad falls är detta” men sen slutar det med att han ställer sin bil vid kanten och så går vi ihop tills vi kommer till byn jag tror det är jag ska till. Han var ute på äventyr med sin bil och sin hund och han ville träffa människor så jag svarade ja att han kunde hänga på resten av sträckan jag hade kvar. Det som händer när vi står vid (vad jag tror är min by) är att jag ringer pappa för att fråga vilket härbärge han är på och då visar det sig att jag har ca 1,5h kvar att gå….. nä fy fasen, börja nästan gråta så ömm jag vart i mina fötter plus att vädret börja bli sämre. Chris som killen hette erbjöd sig att vi kunde gå tillbaka så att han kunde köra mig till Estella men nej, jag ville gå hela ändå plus att hela hans bil vart full då han och hans hund Tika (de bodde i södra Spanien) hade packat bilen för en månads semestrande i tält med stormkök osvosv så vi skulle få möblera om allt och det hade jag inte lust med men extremt snällt att erbjuda sig.

Han hade tröttnat på livet hemma som bara gick som i ett hamsterhjul (haha challe, kommer du ihåg när du sa hanster till hamster, fan va kul hahaha) plus att ingen av hans vänner gillade längre och oplanerade resor så där hade vi en del att prata om. Han hade även och skulle även efter denna resa läsa beteendevetenskap vilket vart kul att höra om. I vilket fall så vände han vid denna byn för att det hade blivit för långt att gå 1,5h till med hunden plus att han sedan hade behövt gå tillbaka. Så vi sa hejdå och önskade varandra lycka till med livet, studier osv sen skiljdes vi åt.

När jag gått en bit kom det en karta som visade att jag skulle igenom en by till innan jag skulle komma till Estella. Skumt tänkte jag när de bara visade en i pappas guidebok… så, jag fortsatte och lacka ur några gånger för blåsorna var ok, benen var ok, kroppen var ok men mina fötter (trampdynor) var extremt ömma att jag trippade fram tillslut. Det var faktiskt så att när det var nerför så var det skönare att jogga små steg. 

Efter ett bra tag ser jag en by och tänker ”fuck” och ”yes” på samma gång. Fuck, för att enligt skylten så skulle det vara 3km till denna by och sen ytterligare 3 till Estella, så jag blev så ledsen att jag ytterligare skulle behöva gå 3km men sen tänkte jag ”yes…. BARA 3km kvar av dessa 15km som skall gås idag”… så jag går in i byn och här känner jag hur en klump bara växer och växer i halsen så jag ringer pappa och säger att jag inte vet var jag är för enligt skylten jag såg i föregående by ska jag igenom denna by men sen står det Estella på flera skyltar. Jag frågar en man på gatan om han vet var härbärget Hospital Peregrinos är och då följer han mig dit, SÅ, jag var rätt. Vet i tusan om den skylten jag titta på visade små byar som låg bredvid leden eller vad menmen, jag var RÄTT. Tack och lov.

Till middag blev det TACOS. Köttfärs, en påse kryddblandning till burritos, en burk majs och en påse natcho och livet var ”typ” komplett. Saknar Kristoffer så in i norden. En dusch och en titt på fötterna senare så däckade vi båda.

Kan säga som såhär att gör jag om detta så ska jag ha mer tid. Alla man pratar med säger att 2,7 per dag är på tok för mycket och det är det verkligen. 33 dagar, 2,7 mil i hård terräng, VARJE DAG. Jag vill kunna gå utan tidspress, inte veta att jag måste gå ett visst par km per dag för att hinna. Jag vill kunna njuta. Inte ha ont. Hinna mer än att bara vakna, gå, tvätta, äta middag, sova, vakna gå, tvätta, äta middag och sova. Vill inte låta pipig men jag kan med handen på hjärtat säga att än så länge är inte resan vad jag förväntat mig, eller trott. Vad gäller vyer är jag överväldigad, samt sällskapet men vad gäller tiden och hur vi planerat, nej, och där har vi lärt oss en läxa. Samt är det lite av min packning jag hade kunnat lämna hemma samt velat byta ut. 
Merinoull!!!!!! Allihopa, lägg det på minnet. Fantastiskt material. Ingen svettlukt på tröjan ens efter två varma dagar, torkar fort och så skönt att ha på sig. Har en träningströja i långärmad från HM i syntetmaterial och fy fasen vad den stinker svett efter en dag. Det är ju helt galet. Usch fy och blä. Aldrig mer. Andas gör det inte heller.
Tack o hej för denna dagen…!