Resan från cph till cdg gick utmärkt, det flöt på som vattnet i den rinnande floden. Men, när vi anlänt och hoppat av planet började eländet.

Vi skulle ha två timmar på oss tills att nästa flyg, kenya airways, skulle ta oss ifrån cdg till nairobi. Det som hände då var en riktig miss. Det slutade med att vi stog vid gaten 1 min innan avgång.

Ja, hade vi inte sett CGD innan, så har vi gjort det nu. I minsta detalj.

Buss hit, buss dit, incheckning där, kö där, ett svar där, ett annat där och så höll det på i två timmar.

Nu skrattar man men att gå ifrån att ha två timmar på sig, planerat att käka en burgare, gå på damernas, röga en ciggeluring (pappa) till att nästan missa planet var MINST sagt förödande. Skräpmat från tidig morgon till kväll hade vi ju också fått i oss och inte tillräckligt med baridi maji (kallt vatten) så om ni undrar om vi var on top för dethär så var vi inte det. Menmen, väl på planet som tog oss ca 8h gick bra, det var en skön flygning och gick relativt fort. Där fick vi i oss lite bättre föda och vi kände oss lugna, tillgivna och harmoniska. Men dessa känslor skulle snart vända igen.

Väl framme på nairobis flygplats gick det smärtfritt igenom och flygningen ifrån nairobi till kilimanjaro likaså. Visum fick vi skriva, lämna våra pass för kontroll och sedan var det bara en incheckning i landet och hämta våra väskor tills vi hade klarat den första utmaningen tänkte vi.

När vi väntat på vår agent (en ifrån afrikasafari som samlat in allas pass och visum) kom tillbaka så gav hon hälften av passen till en av oss och andra hälften till en annan och sa – ”give it to eachother”. Sagt och gjort. Jag fick mitt, gick fram till disken för incheckning, gick igenom och bort emot det rullande bandet med våra väskor. Ser både min och pappas så jag tar ner dom, ställer mig lite vid sidan och inväntar pappa… som aldrig kommer…

Varmt och jäkligt var det i min fulla mondering av kläder jag hade på mig (IFALL väskorna hade kommit bort så hade jag kunnat börja bestigningen ändå)… Efter ett bra tag börjar jag ana oråd och går för att titta var han är, då kommer vår agent och ropar högt ”HELLOO? HAS ANY OF YOU GOT THE WRONG PASSPORT? HELLOO? PLEACE LOOK” , då går jag tillbaka för att titta efter om jag har rätt, vilket jag har, MEN, upptäcker att pappas väska är borta!!! Wtf!! Himmel och pannkaka!! Och detta som bara inte fick hända!! Detta pappa sagt till mig flertalet gånger under dessa resetimmar, att det är ligor som är ute och precis gör detta – stjäl resväskor.

Jag tittar förbrylt mig omkring och ser en man en bit ifrån ta sina sista steg emot sin kompanjon där han sätter ner, vad som ser ut att vara pappas väska. Jag går fram och tittar på lappen och bara ”wtf, its my fathers bag!!” och han bara ”oh, what, is it?” på knaglig engelska (visade sig sen att de också var svenskar). Jag tar väskan och ska gå bort till min!!!!! Som då också är borta!!!!!!! Hahahahha, nä jag skoja, den stog kvar, men i alla fall, så ser jag att han mannen som tog pappas väska pratar med agenten och då visar det sig att han hade tagit pappas pass i utdelningen också!! Hahahaha för fan. Vi fattade ingenting? Och hur hade den mannen kommit igenom med PAPPAS pass ens? De var ju en gubbe. Aja, tillslut blev det rätt och vi kunde hoppa på minivanen som tog oss till springfield hotell.

Vi och de andra checkade in och vem var då kvar till slutet? Jo, jag, pappa och de två männen, såklart! Receptionisten säger, who is Kent? Vartpå både pappa och den ena mannen säger ”I’am”, de tre kollar på varandra och då säger receptionisten, ”Who is Peter then?” vartpå BÅDA säger ”I’am” ! HAHAHAHA, då visar det sig att BÅDA heter Kent Peter 😂😂😂😂 jag dör!!

Kl 01,46 tittar jag en sista gång på klockan och somnar nog snart därefter.

Vilken dag. Är så trött. Varför ska det ALLTID hända oss en massa crazy shit?

I alla fall, idag har vi ätit frukostbuffeé, pratat med två syskon ifrån USA som vart 60-64 år gamla som besteg begert förra veckan, verkligen kul och de klarade det, dock pratade vi med en annan kvinna också i 60 års åldern men såg inte ALLS ut som det, som tyvärr inte hade klarat det. Hon sa att hon var väldigt fit för sin ålder och -japp det var hon, och hon fattade inte att hon inte klarade det, men det var ju då höjdsjukan…

Idag har vi också vilat, snart ska vi äta lunchbuffeé, efter det gå på möte inför morgondagen, gå en sväng i moshi-town, äta middagsbuffeé, packa om våra väskor inför morgondagen och den kommande veckan 🙂

En tidig kväll blir det för att vara så utvilad som möjligt. Kl 9,30 går bussen ut emot Kilimanjaro där äventyret tar vid. Så nu hörs vi om ett par dagar!

Ciaaaooo